SWEjumpers

Det pratas mycket om att många döljer sina misstag & motgångar.
Jag kan tycka det är helt okej,
inte man vill man alltid dela med sig av ett misslyckande.

Men jag brukar alltid gå igenom mitt misslyckande en gång direkt efter händelsen & sen en gång till en bra tid efter. Precis som jag faktiskt tänkte göra & dela med mig lite av här.

Det var en hoppträning för Fredde 1 december som jag tyckte gick bajs.
Han var motsträvig, lyfte inte benen, lyssnade inte, sprang ifrån mina hjälper, slog med huvudet, hade korta stela språng & gjorde ingenting gratis. Jag fick rida, rida & rida. Men jag tyckte inte det gav resultat, något var säkerligen fel. Mycket riktigt så hade han fått hemska sår efter pelham bettet en bit upp. Ni vet vid den ringen där kedjan sitter? Varje tygeltag jag tagit hade skapat obehag hos honom & hur skönt blir det?

Detta var nog sista gången jag red på det bättet, det visade sig att materialet i stålet skavde. Men jag kommer ihåg hur kluven & "knäckt" jag var efteråt. Jag trodde han var sjuk eller nåt... Usch!

Men jag tänker dela med mig av en video från denna träningen.
Känslan var nere i botten & ingenting kändes bra.
Men tänk var vi är nu...